tisdag 24 april 2012

Regeringen ska kartlägga landstingens ansvar för barns glasögon


Regeringen ska kartlägga landstingens tillämpning av sitt ansvar för glasögon som hjälpmedel till barn. Socialutskottet diskuterade frågan den 19 april i samband med att man behandlade ett betänkande om funktionshinderfrågor men kunde avslå de många motioner som kommit in eftersom regeringen har tagit frågan till sig. Det är i nuläget okänt hur regeringens kartläggning ska genomföras och hur tidsplanen ser ut. Utskottet har i sitt beslut uttryckt att man vill att regeringen återrapporterar till riksdagen när kartläggningen är klar.

Socialutskottet poängterar i sitt beslut att man anser att frågan ligger hos landstingen, som är ansvariga för vård, rehabilitering och habilitering. Man hänvisar till två andra pågående ärenden som kan komma att få inverkan på resultatet. Den ena är Majblommans skrivelse till Socialstyrelsen den 22 februari, där vi vill ha svar på hur myndigheten betraktar synnedsättning som funktionshinder. Den andra är Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, vid Uppsala Universitet som kommer att kartlägga landstingens bidrag för barns glasögon sedan 1976. Om det är möjligt kommer man även att jämföra med skolresultaten under samma tidsperiod.

Det är positivt att regeringen nu tar frågan på allvar och ser över hur landstingen sköter denna lagstadgade uppgift, det är ett första steg mot en förändring. Majblomman kommer självklart att följa arbetet och bidrar gärna med kunskap.

Men vi ser också en oroande kunskapslucka i utskottets beslut. Nämligen att man gång på gång hänvisar till att familjer som inte har råd med glasögon till sina barn kan få detta från kommunens socialtjänst i form av ekonomiskt bistånd. Man citerar även socialminister Göran Hägglund och skolminister Jan Björklund som gör samma hänvisning. Den här uppfattningen försätter många familjer i en svår situation. Det är riktigt att de hushåll som är berättigade till ekonomiskt bistånd i allmänhet också får glasögon till barnen om det behövs. Men det finns också många familjer som lever strax över gränsen till att vara berättigade till bistånd, och där marginalerna är obefintliga. För de familjerna finns inget skyddsnät, de är helt hänvisade att söka pengar från ideella organisationer eller att skuldsätta sig för att köpa barnens glasögon. Eller avstå helt. Enligt vår senaste sifo-undersökning får många skolbarn som behöver glasögon vänta länge på dessa, eller helt vara utan.

Dessutom tycker vi att man missar något väsentligt. Nämligen att andra funktionsnedsättningar ger rätt till hjälpmedel från landstingen, men majoriteten av de barn som ser dåligt lämnas utanför. Problemet har alltså minst två sidor: Dels att många barn blir utan glasögon då föräldrarna inte har råd, dels att landstingen inte ger alla funktionsnedsättningar samma rätt till stöd.

Det handlar alltså inte bara om barn i ekonomiskt utsatta familjer utan är en rättighetsfråga enligt barnkonventionen, artikel 23 och 24, som Sverige har anslutit sig till. De artiklarna handlar om funktionshindrades barns rätt till ett liv som möjliggör aktivt deltagande i samhället, och varje barns rätt till bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård.