torsdag 7 mars 2013

EU-statistik förändrar inte situationen för barn i ekonomiskt utsatta familjer i Sverige


”Sverige har lägst andel allvarligt materiellt fattiga i EU”. Så löd rubriken på ett pressmeddelande från Statistiska Centralbyrån i måndags och det utgick från färsk statistik från EU. I Sverige, och Luxemburg, lever drygt 1 procent av befolkningen i allvarlig materiell fattigdom. En person i allvarlig materiell fattigdom har inte råd med minst fyra av nio saker som exempelvis att kunna betala oförutsedda utgifter, att kunna betala sina skulder eller att åka på semester en vecka om året. Det här har uppmärksammats av bland annat Sveriges Radio, Sydsvenskan och Uppsala Nya Tidning.

Det finns de som inte ser nyanserna utan tar den här typen av statistik som intäkt för att fattigdom, och hur den drabbar barn, är ett så marginellt problem i Sverige att vi inte behöver prata mer om den saken. Inget kunde vara mer fel. Det är en gång på sin plats att påminna om att vi måste se till vad som är standard i Sverige, vad som skapar utanförskap för barn här, och lyfta fram det relativa fattigdomsbegreppet. Vad det innebär att inte ha råd med fritidsaktiviteter eller att hänga med kompisarna på bio, gå i för små kläder eller inte se för att man saknar de glasögon man behöver. Att helt enkelt vara utanför och få sämre förutsättningar för sin skolgång. För en del av de här barnen är det dessutom, i längre eller kortare perioder, också värre än så. Man kanske inte kan äta sig ordentligt mätt hemma, eller vara säker på att föräldrarna har råd med att betala hyran eller hämta ut mediciner. Barn tar ansvar och barn oroar sig. Det är välkänt sedan många år tillbaka hur folkhälsan påverkas av att man lever i ekonomiskt utanförskap som barn. Fattigdom får konsekvenser, både på lång och på kort sikt, för samhället och individen. 

Och om fattigdomen inte är så omfattande – då har vi väl också råd att bekämpa den?