”Alla människor är en tillgång, om de får en möjlighet”. Det
var en av Västra Götalands landshövding Lars Bäckströms poänger när han idag
inledde ett seminarium på temat Fattigdom och segregation. Länsstyrelsen i Västra Götaland är en av huvudmännen bakom en modell för att beräkna sociala risker i risk- och sårbarhetsanalyser. Även Västra Götalandsregionen (VGR), Myndighetenför samhällsskydd och beredskap (MSB) och ett antal kommuner runt om i landet
är med i arbetet. När modellen är klar ska den kunna användas av kommuner och
andra som är skyldiga att upprätta just sådana planer. I nuläget är
naturkatastrofer, sjukdomsepidemier och andra uppenbara kriser självskrivna i
sådana planer. Men även sociala risker kan få enorma konsekvenser för ett
samhälle, och dagens seminarium skulle belysa just vikten av att känna till
dessa sociala risker, för att också kunna beräkna dem och arbeta förebyggande.
En rad initierade och engagerade föreläsare belyste
fattigdom och utsatthet ur en rad vinklar. Demokrati och delaktighet är
återkommande teman. Vikten av människors möjlighet att se ljust på sin framtid,
hur socioekonomiska skillnader påverkar vår hälsa och vår delaktighet i
samhället likaså. Och inte minst, vilka konsekvenser man kan se om man inte
förebygger. Tyvärr fick professor PO Hallin, som är en av de som arbetet mest i
projektet, ställa in sitt deltagande men projektledare Matilda Johansson och
säkerhetsstrateg Erik Burman berättade om detta spännande initiativ och hur
modellen, när den är klar, kan komma att användas för ett tryggare samhälle.
Docent Hans Abrahamsson målade upp de stora globala
penseldragen. Hur man kan se hur staten allt mer drar sig tillbaka och
överlåter ansvar åt det regionala och lokala men utan att avsätta resurser. Att
det är problematiskt, och att mänskligheten står inför en av sina största
utmaningar någonsin. De fattigaste i världen idag bor inte på landsbygden i de
fattiga länderna, nej, 75 procent av världens fattigaste bor i städer i
medelrika länder, städer som ökar kraftigt i omfattning. Hans Abrahamsson
påpekade också hur rykten om ett lands eller en stads sociala hållbarhet
påverkar andras investeringsvilja och pratade om förslaget om sociala
investeringsfonder. På något sätt behöver man komma bort från det kortsiktiga
tankesättet om att investeringar i social hållbarhet är en ”driftskostnad”,
medan byggandet av en ny simhall är en investering som kan skrivas av under
många års tid. Sociala investeringar kostar pengar nu, men sparar enorma pengar
sen.
Göteborgs stads Seroj Ghazarian, utvecklingsledare, pratade
om hur viktigt det är att den offentliga sektorn möter sina medborgare på ett
bra sätt. Om hur diskriminering i alla former är ett stort hot som i
förlängningen leder till fattigdom och sedan till oro. Han påpekade att vår
grundlag tydligt uttrycker att ”den
enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande
mål för den offentliga verksamheten” och att detta måste vara kärnan och inte
betraktas som tillfälliga projekt.
Göran Henriksson, på VGR, lyfte fram
hur hälsa och fattigdom går hand i hand. Hälsa är en förutsättning för social
hållbar utveckling, samtidigt som ohälsa är större i grupper med lägre
socioekonomisk status. Göran Henriksson pekade också på vikten av att studera
statistik ned på stadsdelsnivå. Det är stora skillnader i hälsa mellan de
rikare och de fattigare stadsdelarna i Göteborg, och i klyftorna uppstår
farliga spänningar.
Rosmarie Jonasson, fritidsledare i
Göteborgs stads östra delar, och Tomas Norberg, från Räddningstjänsten i
Storgöteborg, berättade om verksamheten ”Människan bakom uniformen”. Ett sedan
några år tillbaka löpande arbete i Göteborg med att få människor inom
uniformerade yrken, bland annat poliser, brandmän och ambulansförare, att möta
ungdomar från socioekonomiskt utsatta områden. Att ”se människan bakom
uniformen, och ungdomen under kepsen”. Ett mycket konkret exempel på hur
arbetet med att minska klyftor kan se ut, och hur viktigt det är att arbeta med
just barn och ungdomar.
Avslutningsvis pratade Siv Anderson
om sina erfarenheter från sitt långvariga arbete i stadsdelarna Gunnared och
Angered, om barnkonventionens innehåll och betydelse, och att hon ser stora
behov av att samarbeta över gränserna för barnens välfärds skull. I Angered
lever en fjärdedel av alla barn i en familj som är beroende av
försörjningsstöd. Man ser också att andelen som lever allt längre på
försörjningsstöd ökar, man fastnar och det påverkar barnens syn på sin framtid.
Även om arbetet med att se de sociala riskerna på det här
sättet är i sin linda så är det här ett mycket bra startskott för en ökad
medvetenhet om att sociala investeringar lönar sig. Man har helt enkelt inte
råd att låta bli, samhällsekonomiskt. Konsekvenserna kommer att bli ett
otryggare samhälle där man lägger pengar på polis, sjukvård och andra reaktiva
insatser, och där man riskerar att gå miste om inkomster när investerare och
andra drar sig tillbaka. Som landshövdingen påpekade i sin inledning så har
Sverige gått från fattigdom till folkhem på en generation. Vad händer nu, under
nästa generation, om vi inte klarar av att bekämpa den fattigdom som påverkar
en kvarts miljon barn i Sverige? Vilket är deras arv?
Inlägg
