Istället uppmanar jag kommuner att vara offensiva och satsa, även i tuffa tider. Studier visar att det går att räkna på hur kommunerna sparar pengar på tidiga insatser. Motsatsen, att dra ned på omsorgen om barnen, riskerar att få konsekvenser på längre sikt, både för samhällsekonomin och för enskilda individer. Nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog har intresserat sig särskilt för de sociala och ekonomiska konsekvenser som ett ekonomiskt utanförskap för med sig, både i nuläget och i framtiden. De förespråkar sociala investeringsfonder, där man avsätter pengar för sociala investeringar som ska minska kostnader på sikt. Pengarna kan trygga långsiktiga lösningar och visar på ett klokt tänk – från den kortsiktiga synen på sociala insatser som brända pengar i årets budget, till sparade pengar i framtiden. För att inte tala om de mänskliga vinsterna. Det går inte att räkna på vad utanförskapet kostar individen. Men det går att räkna på kommande kostnader för arbetslöshet, sjukskrivningar och kriminalitet.
Ett antal svenska kommuner har inrättat sociala investeringsfonder. Norrköping, Malmö, Tomelilla och Umeå är några av dem. Norrköpings kommun driver bland annat ett projekt med pengar från sin fond som ska hitta orsakerna till, och förhindra skolfrånvaro hos barn. I Umeå driver man bland annat ett yrkesförberedande gymnasieprogram för elever med ADHD och ADD, och ett utbildningsprogram för att säkra kompetensen hos socialarbetare som möter barn, unga och familjer. Även om det ännu bara är ett fåtal kommuner som startat med sociala investeringsfonder är det början på ett nytt och friskare synsätt på sociala satsningar. Det gäller också de kommuner som har valt att organisera sig så att olika förvaltningar kan samarbeta i frågor som rör barn och unga.
Det är viktigt att lära av historien. Minns 90-talet och hur nedskärningarna drabbade barnen. Låt oss inte göra om det misstaget. Våga satsa framåt. Det kommer att löna sig.