”Sverige har lägst andel allvarligt materiellt fattiga i EU”. Så
löd rubriken på ett pressmeddelande från Statistiska Centralbyrån i måndags och
det utgick från färsk statistik från EU. I Sverige, och Luxemburg, lever drygt
1 procent av befolkningen i allvarlig materiell fattigdom. En person i allvarlig materiell fattigdom
har inte råd med minst fyra av nio saker som exempelvis att kunna betala
oförutsedda utgifter, att kunna betala sina skulder eller att åka på semester
en vecka om året. Det här har uppmärksammats av bland annat Sveriges Radio,
Sydsvenskan och Uppsala Nya Tidning.
Det finns de som inte ser nyanserna utan tar den här typen av
statistik som intäkt för att fattigdom, och hur den drabbar barn, är ett så
marginellt problem i Sverige att vi inte behöver prata mer om den saken. Inget
kunde vara mer fel. Det är en gång på sin plats att påminna om att vi måste se
till vad som är standard i Sverige, vad som skapar utanförskap för barn här,
och lyfta fram det relativa fattigdomsbegreppet. Vad det innebär att inte ha
råd med fritidsaktiviteter eller att hänga med kompisarna på bio, gå i för små
kläder eller inte se för att man saknar de glasögon man behöver. Att helt
enkelt vara utanför och få sämre förutsättningar för sin skolgång. För en del
av de här barnen är det dessutom, i längre eller kortare perioder, också värre
än så. Man kanske inte kan äta sig ordentligt mätt hemma, eller vara säker på
att föräldrarna har råd med att betala hyran eller hämta ut mediciner. Barn tar
ansvar och barn oroar sig. Det är välkänt sedan många år tillbaka hur folkhälsan
påverkas av att man lever i ekonomiskt utanförskap som barn. Fattigdom får
konsekvenser, både på lång och på kort sikt, för samhället och individen.
Och om fattigdomen inte är så omfattande – då har vi väl också råd
att bekämpa den?
Inlägg
