I gårdagens Uppdrag
Granskning anklagas barnorganisationer för att överdriva och förvanska bilden
av ekonomiskt utsatta, eller fattiga, barn i Sverige. Majblomman har inte medvetet
överdrivit några siffror. Det är inte genom att presentera abstrakta siffror
som vi får gehör för våra frågor eller ökar vår insamling. Det är istället
genom att återge de enskilda berättelser som på ett konkret sätt visar barnets
vardag när familjens pengar inte räcker till.
Men vi medger naturligtvis
de fel i våra gamla förstudier om barns behov av glasögon som Uppdrag
Granskning påpekar. Vi medger också det missvisande i att vi tidigare har beräknat
antalet bidragsansökningar på olika vis, siffrorna blir då inte jämförbara med
varandra.
Samtidigt vill vi påpeka
att vår stora, djupgående studie om barns behov av glasögon från 2012 bekräftar
vår beräkning från 2009 om hur många barn som får vänta på glasögon. Vår
senaste studie, utförd av TNS-SIFO, håller mycket hög kvalitet och den svaghet
som Uppdrag Granskning försöker påvisa i programmet stämmer inte. Alla frågor
är korrekt ställda. Vi överdriver inga siffror. Och problemet med att alla barn inte kan få glasögon när de
behöver är ett bra exempel på när barnfattigdomen blir tydlig och får konsekvenser
för barnets utveckling.
Vi vill också understryka
vår åsikt att programmets bild av barnfattigdom, eller ekonomisk utsatthet, brister
på flera punkter. Framför allt har man helt missat barnets perspektiv. Att man
under reportageresan inte träffar de här barnen, det är inte förvånande. Att
tro att man som utomstående lätt ska få tag i dem tyder tyvärr på stor
okunskap. Barnen blir ofta experter på att dölja sin situation. Men att förminska
allvaret i deras situation, det är att svika dem.
Majblomman menar också att
det är märkligt att Uppdrag Granskning inte ens nämner den definition på barnfattigdom,
”Child Poverty”, som EU:s medlemsstater har kommit överens om, och som SCB
följer när de tar fram sin statistik. Uppdrag Granskning verkar istället
försöka skapa ett eget fattigdomsbegrepp, men det är oklart hur det ser ut. Att
inte heller redovisa något ur den mångåriga forskning som finns på området är
mycket märkligt. Inte en enda forskare får komma till tals och presentera den
stora kunskap som finns om barnens upplevelser, föräldrars prioriteringar och
överlevnadsstrategier, eller konsekvenserna för samhället när människor hamnar
utanför.
Jag vänder mig också mot
den bild av föräldrar som programmet målar upp. Forskning visar att föräldrarna
oftast gör allt för sina barn. Att skuldbelägga fattiga föräldrar och utmåla
dem som ansvarslösa på det sätt som man gör flera gånger i programmet är mycket
fördomsfullt.
Majblommans volontärer
runt om i landet ser de barn som Uppdrag Granskning inte vill kännas vid. Barnens
utsatthet kan se olika ut, men den finns. Det kan vara att inte kunna följa med
i undervisningen då barnet saknar glasögon, aldrig gå på barnkalas för att man
inte kan bjuda tillbaka, eller inte har någon cykel när det är dags för
skolutflykt. I detta dokument återfinns en rad vittnesmål om vad volontärerna ser och hur lokalföreningarna hjälper barn lokalt.
Majblomman
sätter alltid barnets upplevelse och behov i centrum. Vi
arbetar för att alla barn ska kunna hänga med i gemenskapen med sina kompisar,
i skolan och på fritiden.
Vår
organisation bidrar både till att enskilda barn kan få en guldkant på
tillvaron, och till att driva frågor som kan förbättra för barnens möjligheter
att delta på lika villkor i skolan och på fritiden. De frågor vi driver opinion
om handlar om att lagar inte följs eller inte tolkas utifrån barnets bästa.
Majblomman har funnits i
över hundra år och alltid varit följsamma barns behov. Behoven har skiftat, men
hjälp har alltid behövts. Tyvärr kommer vi troligen se ett ännu större behov av
hjälp till barn under den kommande tiden som ett resultat av den ekonomiska
oron i samhället.