Regeringen ska kartlägga landstingens tillämpning av sitt ansvar
för glasögon som hjälpmedel till barn. Socialutskottet diskuterade frågan den
19 april i samband med att man behandlade ett betänkande om funktionshinderfrågor men kunde avslå de många motioner som kommit in eftersom
regeringen har tagit frågan till sig. Det är i nuläget okänt hur regeringens
kartläggning ska genomföras och hur tidsplanen ser ut. Utskottet har i sitt
beslut uttryckt att man vill att regeringen återrapporterar till riksdagen när
kartläggningen är klar.
Socialutskottet poängterar i sitt beslut att man anser att
frågan ligger hos landstingen, som är ansvariga för vård, rehabilitering och
habilitering. Man hänvisar till två andra pågående ärenden som kan komma att få
inverkan på resultatet. Den ena är Majblommans skrivelse till Socialstyrelsen
den 22 februari, där vi vill ha svar på hur myndigheten betraktar
synnedsättning som funktionshinder. Den andra är Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, vid Uppsala
Universitet som kommer att kartlägga landstingens bidrag för barns glasögon
sedan 1976. Om det är möjligt kommer man även att jämföra med skolresultaten
under samma tidsperiod.
Det är positivt att regeringen nu tar frågan på allvar och
ser över hur landstingen sköter denna lagstadgade uppgift, det är ett första
steg mot en förändring. Majblomman kommer självklart att följa arbetet och
bidrar gärna med kunskap.
Men vi ser också en oroande kunskapslucka i utskottets
beslut. Nämligen att man gång på gång hänvisar till att familjer som inte har
råd med glasögon till sina barn kan få detta från kommunens socialtjänst i form
av ekonomiskt bistånd. Man citerar även socialminister Göran Hägglund och
skolminister Jan Björklund som gör samma hänvisning. Den här uppfattningen
försätter många familjer i en svår situation. Det är riktigt att de hushåll som
är berättigade till ekonomiskt bistånd i allmänhet också får glasögon till
barnen om det behövs. Men det finns också många familjer som lever strax över
gränsen till att vara berättigade till bistånd, och där marginalerna är
obefintliga. För de familjerna finns inget skyddsnät, de är helt hänvisade att
söka pengar från ideella organisationer eller att skuldsätta sig för att köpa barnens glasögon. Eller avstå helt. Enligt vår
senaste sifo-undersökning får många skolbarn som behöver glasögon vänta länge
på dessa, eller helt vara utan.
Dessutom tycker vi att man missar något väsentligt. Nämligen
att andra funktionsnedsättningar ger rätt till hjälpmedel från landstingen, men
majoriteten av de barn som ser dåligt lämnas utanför. Problemet har alltså
minst två sidor: Dels att många barn blir utan glasögon då föräldrarna inte har
råd, dels att landstingen inte ger alla funktionsnedsättningar samma rätt till
stöd.
Det handlar alltså inte bara om barn i ekonomiskt utsatta
familjer utan är en rättighetsfråga enligt barnkonventionen, artikel 23 och 24,
som Sverige har anslutit sig till. De artiklarna handlar om funktionshindrades
barns rätt till ett liv som möjliggör aktivt deltagande i samhället, och varje
barns rätt till bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård.
Inlägg
